I början av veckan fick jag frågan av Sofia Mirjamsdotter om vi ville svara på lite frågor om vad vi hållit på med de senaste två somrarna (och varför). Fick direktiv att hellre skriva lite för mycket än lite för lite eftersom det är enklare att ta bort en del text innan det publiceras. Jag fick panik direkt eftersom jag tycker hon skriver fantastiskt. Det slutade med att jag skrev två hela A4:or för att svara på typ sex frågor. Man skulle kunna säga att jag tappade det 
hon publicerade dock i princip allt. Hela texten – som alltså är lite längre än de intervjuer vi gjort tidigare – kan man läsa här på nya siten Ajour.
Har kikat en del bland kommentarerna under inlägget och det verkar som att många av de som är nyktra i vuxen ålder är de som helt enkelt aldrig började dricka. Den tanken skrämmer mig lite och jag vet inte riktigt vad jag vill dra för slutsatser av det. Är det så att de som aldrig började dricka är lite starkare och mer motståndskraftiga kanske. Eller handlar det om att vi andra helt enkelt vill dricka alkohol. Är det isåfall för att man väljer det själv eller för att man halkar in i det som liten och sedan bara fortsätter utan att reflektera över det eftersom det när man då vuxit upp redan är en självklar del? För hur kan man egentligen vilja dricka alkohol, det är ju inte direkt bra av någon anledning att göra det, så varför fortsätter vi med det. Hur kan man älska något som hatar en tillbaka liksom?
Det vi var minst förberedda på och hade minst förståelse för under våra nyktra månader var hur mycket det ifrågasattes och hur många som gjorde det till sitt mission att få oss att dricka istället för att bara acceptera att vi bestämt oss. Inte helt otippat är det något som alla som kommenterat tar upp. Tycker att raderna nedan är klockrena. Hon har också samma uppfattning som jag, de enda anledningarna för att inte dricka som är ‘giltiga’ är att vara gravid eller nykter alkoholist. Lite sorgligt eller är allt som det ska vara?
/e
